De har varit tyst från mig här ett tag nu. Även om vi fick internet i lägenheten för många dagar sedan så har de varit mycket att göra på anläggningen, de har varit besök här och dom senaste dagarna när jag väl skulle skriva något så kunde jag inte få ner några sammanhängande meningar. Just nu är jag förvirrad....av mig själv.
Jobbet här var inte som jag tänkte mig, jag har försökt att ge de en chans men jag kommer aldrig tycka att de är underbart kul att gå till jobbet, vilket jag måste känna för att motivera mig själv. Så pga. av allt så har jag bestämt mig för att sluta här och detta kommer ske efter den stora internationella tävlingen som pågår här mellan 7-11 November. Efter de kommer Mervyn släppa ut många hästar på vila/bete och då inte ha så många hästar kvar i stallet, då passar jag på att sluta.
Anledningen till detta är att jag inte tycker jobbet är nog utvecklande, lärorikt och roligt. Jag rider aldrig, vilket är en stor del av saknaden till motivation, jag gör samma saker dag ut och dag in och jag ser inte alls vart de skulle finnas plats för min utveckling som person/ryttare/hästmänniska.
Men....
Vad jag trodde jag ville, innan jag hade chansen till de vill jag inte längre. Låter långsökt och svårt att beskriva men jag ska göra mitt bästa.
Innan något var hundra procent bestämt med när jag skulle sluta, vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle göra efter de här trodde jag att jag ville flytta tillbaks till Sverige, jobba med hästar och ha egen häst. När allt detta nu kommer närmare och närmare mig med storm steg (dom senaste dagarna) så har de fått mig att tänka. Jag vet precis vart jag vill vara i framtiden, de har jag alltid vetat och de är inget som kommer ändra på sig i första taget, de enda som alltid har varit suddigt för mig har varit vägen dit. Den är lång, de är jag mycket medveten om och jag har redan börjat ta sne steg från stigen mot den men jag trodde jag visste rätt stig dit. Nu är jag inte lika säker längre, vilket som alltid när jag inte är säker på mig själv gör de mig nervös, får ont i magen och blir smått rädd och ledsen. Dels för att de är något nytt för mig, jag är inte van att vara osäker på mig själv när de gäller sådana här saker, jag har alltid sten koll på mig själv, mina mål, drömmar och min väg i livet.
Om jag åker tillbaks till Sverige, har jag en stig utstakad och klar, de är bara att börja gå. Men för tillfället får jag nästan ångest av att tänka på den. Dels efter att ha tillbringat 2 månader i Irlands hästvärld som är hundra ljushår från Sveriges, både på bra och dåliga sätt vill jag inte lämna den. Och dels för att jag vet att den är lååååång. Så jävla lång, och jag har varken ork, lust eller tid med de.
Dels för att jag vet att jag skulle komma hem till ett kallt, trist, mörkt, snöigt Sverige, med ett jobb och en vinter som än en gång skulle ta musten ur mig. Den lyckades förra vinternet, de var den värsta vintern jag har varit med om, dels för att den var jävligt lång, de var mörkt, jobbet var så jävla tungt och de var kallt. Jag vill inte hamna där igen.
Nu tänker säkert folk, varför åka tillbaks då?
För att jag trodde för några dagar sedan att de var de jag ville och planerade min framtid efter de, för att tiden rinner bokstavligt talat ur mina händer och idag blev den ännu kortare. För att jag nu när jag har planerat en kort framtid i Sverige, och om jag stannar här vet jag inte vart jag ska ta vägen, måste hitta ett jobb inom den närmsta månaden (helst två veckor...) och de är inte de lättaste då jag inte tänker ta vad som helst och gå i samma fälla igen.
Jag har en suddig plan, som hänger för mycket på andra människor men den skulle kunna hålla mig kvar på Irland. Förhoppningsvis vet jag inom den närmsta veckan om de finns någon chans i den.
Dom närmsta dagarna har jag alltså insett att jag egentligen verkligen inte vill lämna Irland, bara mitt otroligt tråkiga jobb. Irland som land att leva i är otroligt trevlig och hästvärlden här är som jag sa hundra ljushår från den hemma i Sverige. De finns ett annat tänk och en annan uppfattning som för tillfället passar väldigt bra in på mig. Jag får chansen att tänka i nya banor, uppleva andra saker och se otroligt mycket nytt vilket jag inte vill resa ifrån.
Nu tänker säkert många (om de nu är någon överhuvud taget som läser allt de här) men vad har hon hållit på med på Irland då? Ja de kommer i ett annat inlägg. Var bara tvungen att få ut de här ur mig själv, skriva av mig och få de i lite perspektiv. De är säkert inte intressant för någon annan att läsa förutom mig. Men nu ligger de här på bloggen och handlar om mina hästäventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar