åå underbara känsla!

I går var de hoppträning och jag fick äntligen ha Tyson. Annars har de dom senaste gångerna varit typ "nej han kan du inte ha han har redan gått för mycket"  eller nått sånt. Men nu äntligen! De märktes direkt att han var på hugget och de gjorde bara mig mer peppad.
Vi hoppade mycket låga hinder med olika svåra vägar emot. Sedan en lite högre bana. Och fy sjutsingen vad pigga han var, annars brukar jag alltid få jobba med galoppen mycket, att kunna hålla den genom svängarna mm men igår gick de jätte bra. Vi fick ett stopp men de var helt mitt fel, jag "släppte" och då fega han ur. När jag säger släppte så menar jag att när de kändes som jag lagt honom perfekt mot hindret så la jag bara ner handen, lättade och väntade in hindret. Så går de dock inte att rida honom, som Pierre sa så kan man rida så men han är inte van de och de är väldigt svårt att lära om en sådan sak när dom är 13 år. I stället måste jag rida honom med en stadig hand (när jag säger stadig menar jag inte hård utan med kontakt) och hela tiden fram för skänkeln, då ställer han upp på allt.  Men efter de stoppet fick vi till några kanon språng och jag fick den bästa kommentaren från Pierre som jag någonsin har fått. "Med den ridningen och känslan kan ni hoppa högt, 120."
Jag har dom senaste månaderna tvekat väldigt mycket på just hoppningen, och med Tyson har de känts som jag aldrig kommer komma över 1m sträcket just pga av att jag aldrig kunnat hålla igång galoppen på de sättet som krävs för högre hinder. Just nu ligger vi väl på banor runt 90cm och enstaka linjer mm liter över 1m. Men efter den kommentaren känns de som att de hela fick ett lyft igen.
Känslan var underbar igår på dom sista hindren och som Pierre sa, så är de den känsla man ska plocka fram när man som bäst behöver den, tex inför söndagens rundor. Och på söndag får jag INTE SLÄPPA!

Bild från vår första clear round